saragartner.blogg.se

På fältet del IIII

Kategori: Allmänt

Lugn vecka med välkammat hår
Den sista veckan ute i fält blev lugn, och få incidenter inträffade. De tre brasilienarna och belgaren åkte, och jag och Ben ifrån Frankrike stannade kvar som observatörer. Dagarna var lugna, och vi spenderade mycket tid tillsammans med Rosa och hennes fina familj. Det blev en del bollsparkande och när Rosas lilla tjej Flor upptäckte att hon kunde kamma mig med sin lilla kam, blev det en av hennes favoritaktiviteter. Jag fick snällt sitta ned medan hon sprang efter kammen. Hoppfullt frågade hon mig när jag kom:
- Compañera te puedo peinar? (Kompanjon/Kamrat får jag kamma dig?). Och det fick hon ju såklart. Rosa berättade att det inte var ofta som Flor kunde kamma observatörerna.
- Många av tjejerna som kommer går ju inte att kamma, de har ju såna där tjocka långa, visade hon med handen.
- Dreadlocks? frågade jag.
-Precis, så Flor tycker det är extra roligt att hon kan kamma dig.  
 
En Zapatistmural på hotellet där vi bodde, Inget regn ingen regnbåge.
 
Radio
En kväll hemma hos Rosa hörde jag hennes radio börja spraka, och någon anropade ifrån ett närliggande samhälle. Eftersom många Zapatistsamhällen ligger uppe i bergen eller på ställen där det inte finns någon täckning, använder de ett radiosystem, där det finns en radio i varje by. Alla byar rapporterar till sin lokala radiocentral, som sedan rapporterar vidare till respektive högkvarter, Caracol, i varje region. Alla måste anropa status en gång i halvtimmen, för att veta att allt är som det ska. På så vis håller de sig uppdaterade om läget överallt och vet ifall det förekommer oroligheter, ifall militär eller polis har trakasserat dem på något ställe, eller ifall det kommer observatörer eller annat. Rosa svarade på Tzeltal och en annan kvinna som är radioansvarig i en annan by började prata med henne. Jag förstår inte någon Tzeltal, men snappar upp något spanskt ord de använder emellanåt, eftersom de ofta blandar in några spanska ord då och då. Tydligen är det väldigt krångligt att räkna på Tzeltal, och de flesta använder de spanska siffrorna. Rosa berättade att hon anropade fler vakter till hotellet, eftersom det var dags för ännu ett vaktbyte.
 
Kyrkan
En av de sista dagarna bjöd Rosa med oss till deras lokala kyrka, på andra sidan floden. De skulle fira helgonet Santa Cruz, som de ärar varje år inför att de sår sin majs i april. Han ska ge tur med skörden och välsigna majsen de sår. Vi blev hämtade av hennes man vid 8 tiden på morgonen, och betalade några pesos för att åka med ekan över floden, som råddes av en ung kille. Därefter gick vi en bit förbi några hus, där vi stötte på en riktigt arg kalkon. Någon hade nog gjort henne riktigt sur, för fjädrarna var uppuffade och hon kacklade högljutt och argt när vi gick förbi. En ganska pampig kalkon med sina stora fjädrar och struttande gång, men jag höll mig ändå på säkert avstånd. När vi kom fram till den lilla kyrkan satt alla kvinnorna och barnen längsmed väggarna, och inne i ett litet hus serverades det frukost, en tallrik med svarta bönor, tortillas och en kopp sött kaffe. Trots vår tidigare 13e grötfrukost var det bara att hugga in. Det smakade riktigt fint även om vi blev komamätta, och gick och satte oss i kyrkbänkarna. Det var flera män som höll långa långa predikningar på Tzteltal och emellanåt spelades det många lovsånger på synten, och några barn sjöng. Svetten rann längsmed ryggraden och efter drygt 2 timmar såg jag några av männen sova i kyrkbänkarna. Det verkade inte vara något problem, kanske för att alla visste att de hade vart ute och arbetat på fältet från tidig morgon och hettan började bli tung.
 
Många av kvinnorna samlades i matsalen och började förbereda lunchen. Efter dryga 4 timmar var det dags för lunch och paus i gudstjänsten. Vi blev inbjudna att äta stående i matsalen och nygjorda tortillas skickades runt och tallrikar serverade med ris och en supergod kycklinggryta. Men inga bestick fanns bredvid tallrikarna, jag kikade runt, men det var att äta med bara tortilla som sked. Jag gjorde mitt bästa, och försökte tappert få upp maten med tortillan, och lyckades utan att spilla alltför mycket sås överallt. En gullig äldre kvinna gav mig nya tortillas hela tiden och log stort mot mig. Hon började prata med Rosa på Tzeltal, Rosa översatte:
- Hon säger att du är hennes dotter, sa hon. Det är därför hon tar lite extra hand om dig.
Efter en paus när vi åkte över floden och fräschade till oss fortsatte gudstjänsten på eftermiddagen, i tre timmar till. Cermonin tog vid och de delade ut nattvard och välsignade majsen och skvätte vigvatten över alla åhörare och sjöng. Det var en fin cermoni och Rosa berättade att i kyrkan var det ingen som hotade dem.
- I kyrkan spelar det ingen roll om du är Zapatist eller inte, där behandlas alla likadant, sa hon.
 
Rosa berättade att hon hade dåligt samvete för att hon och barnen kommit sent. 
- Vi var här vid åttatiden, men de andra kvinnorna hade börjat att göra tortillas redan halv fyra på morgonen, så alla tortillasen var nästan klara, sa hon skamset. Och jag lämnade min majs igår, alla ska lämna majs dagen innan för att bidra till maten. Men jag kanske kan stanna lite och se om de behöver mer hjälp senare, sa hon. 
 
 
I kyrkan, under den firandet av Santa Cruz
 
Övernattning
Efteråt tog vi båten tillbaka allihop över floden, båten var fullpackad av alla oss människor, barn och hela högtalarsystemet och alla instrument. Skymningen var mjukt rosa och vattnet mörkt och alla var glada efter den långa dagen i kyrkan och all mat. När vi gick ur båten frågade Rosa mig om jag ville sova över hemma hos henne, hennes man hade lämnat byn för att leta upp en doktor så hon var ensam med sin dotter. Gärna sa jag och så hämtade vi lite grejer på hotellet och promenerade hem till henne i mörkret med ficklampan. 
- Här såg jag en stor boa för några dagar sedan, sa hon när vi närmade oss hennes hus. Den ringlade rakt ut framför mina fötter, sa hon. Vi lyste lite noggrannare efter det och jag tittade efter vart jag satte fötterna.
 
Vi sov alla tre, Rosa, jag och Flor i deras gemensamma säng, där de sover fyra personer vanligtvis. Ingen madrass, men filtar att sova på, så det funkade bra. Efter några timmars orolig sömn, när jag vaknade av att Flor slängde sig fram och tillbaka flera gånger vaknade Rosa. Flor hade fått hosta och hög feber och var kokhet. Hon fick lite paracetamol och vatten, och Rosa sa att det var för att det var en kvinna som var gravid med sitt första barn som hade tittat avundsjukt på Flor (det onda ögat) i kyrkan. Det var därför hon hade blivit sjuk, sa hon. Jag flyttade över till hängmattan och sov någon timme till, innan tupparna började gala och Rosa steg upp. Hon gick ut och matade hönsen och plockade ägg till frukosten, sedan drack vi kaffe i hennes lilla kök runt elden alla tre, medan hon började förbereda majsen för att laga tortillas. Det var fint att få stanna hos dem en natt. 
 
Den stora boan
Sista eftermiddagen satt vi tillsammans med en vakt som hette Jorge och pratade, hans fru hade kommit med mat till honom och vi hade lagat pasta, så vi åt en riktig festmåltid, med kokta sniglar i persiljesoppa som hon hade plockat i floden, ris, bönor, tortillas och pasta. Sedan började vi prata om ormar, av någon anledning, och han började berätta en historia som hans farmor hade varit med om för oss, medan mörkret föll:
 
- En ung kille i byn gick upp i skogen rakt mot det berget därborta, sa han och pekade. Han hade med sig sin slangbella för att jaga vilda kalkoner, som det fanns gott om då. Det här var nog 50 år sedan och det fanns många vilda djur häromkring. När han gått en bit så fick han syn på en stor kalkon, som klättrade på en nedfallen trädstam. Han smög uppför trädstammen med sin slangbella redo och närmade sig kalkonen. Precis när han tog upp den för att skjuta, slant han med ena foten och föll rakt ned på marken. När han nådde marken föll han rakt på en fyra meter lång boaorm. Innan han hann förstå, ringlade sig boan sig runt honom snabbt som ögat tills hela dess kropp höll honom fast i ett hårt grepp. Ormen hade sitt huvud precis vid hans huvud och började sticka ut tungan för att lukta på honom. Han var som förlamad. Han kände hur ormen började slicka honom med sin saliv över huvudet, det gör dem för att deras byten ska bli enklare att smälta i magen när de har slukat dem. Plötsligt insåg han att han fortfarande hade sin laddade slangbella spänd, riktad rakt mot ormens mage. Han rörde sig den millimetern han kunde och tog sats och fyrade av ett hårt skott rakt in i ormens mage. Först märkte han ingen skillnad, men sakta sakta började greppet lossna om honom och till sist segnade ormen ned på marken och han kunde springa därifrån. Men när han kom hem var han i sådan chock att han inte ville äta. Han slutade äta helt och blev blek och började tyna bort. Det sägs att ormens saliv innehåller gift som kan gå rakt in i huvudet. Tio dagar efter att ormen försökte äta honom hittade hans familj honom död hemma, avslutade han. 
 
Avsked
Dagen efter var det dags att säga adjö till allihop och packa ihop våra saker. Det är alltid sorgligt med avsked, särskilt när man träffar såna fina människor som Rosa och hennes familj och Jorge och de andra vakterna. Deras kamp emot en korrupt och straffri stat fortsätter och de vägrar ha någonting med Staten att göra. Jag förstår dem och imponeras över hur de organiserar sig, hur de kommunicerar och hur de orkar, trots små resurser. Är det några människor som imponerat på mig under denna tiden, så är det definitivt de Zapatister jag mött på fältet. Deras ödmjukhet, öppenhet och lyhördhet och sättet de lyssnar på inte bara orden, utan på det som finns bakom orden. Deras kunskap om naturen, växterna och deras hårda arbete varje dag är verkligen anmärkningsvärt. De är också så generösa personer, som delar med sig av allt. Det var med sorg i hjärtat vi lämnade det vackra samhället vid den kristallklara floden och reste tillbaka till ett samhälle med mobiltelefoner, internet, buller och ljud och gasspisar. 
 
Och sista dagen var de äntligen mogna, välkomstpresenten vi fått när vi kom:
 
Frukost innan avresan tillbaks till San Cristobal