saragartner.blogg.se

Ni som följt mig här på bloggen vet att det tagit längre tid än jag velat att komma ut i fält och lära mig om vardagslivet för en zapatistkvinna. Men så äntligen kom dagen när det var dags för avfärd. Med en backpackerryggsäck full med välbehövliga saker för fältet kände jag mig väl förberedd. I ryggsäcken fanns nyinköpta gummistövlar ifrån marknaden, hängmatta med myggnät, 5 flaskor myggmedel, ocote (ett rött träslag som används för att tända eld), regnkläder, badkläder och en ordentlig necessär med allt ifrån sårrengöringsmedel till vätskeersättning och solkräm. Jag har nog aldrig vart så väl förberedd inför en resa som då måste jag säga. Så har jag också haft drygt två månader och fått många tips av tidigare observatörer.

 

Vi möttes terminalen alla 6, för att åka i delad taxi till första delmålet på resan, en liten stad 2 timmar bort, som heter Altamirano. Efter lång väntetid, knöddde vi in oss 4 stycken i baksätet i ena taxin och det var dags att åka. Taxibilen gick lite på knä genom kurvorna med oss fem och tunga ryggsäckar i bagaget. Men över bergen kom vi med hettan pustandes i nacken där i baksätet. Taxichauffören körde traditionella rancheras på radion hela vägen och bergen och de små husen och fälten susade förbi oss. Det var en skön känsla att äntligen vara på väg. Framme i Altamirano gick vi till den lokala marknaden, fullpackade med våra stora ryggsäckar för att äta lunch. Det var mörkt och hett inne i marknaden, de hade strömavbrott och ingen el, så borden var upplysta med stearinljus. Vi åt varsin rejäl tallrik med ris, avokado, tortillas och ägg i tomatsås, med svetten pärlande i pannan och utefter ryggraden. Men mätta blev vi, och det var dags för nästa etapp, att åka till en av de flera högkvarteren för zapatiströrelsen för att prata med deras Junta de Buen Gobierno (Deras Bra regering, gentemot vad de kallar den mexikanska regeringen "El mal gobierno", den dåliga regeringen).

 

Efter att ha väntat en bra stund i skuggan utanför grinden till ett av Caracoles, sniglarna, som Zapatisternas högkvarter heter, fick vi komma in. Solen stekte på oss och vi fick sätta oss på några bänkar inne i det lilla samhället, fyllt av vackra muralmålningar. Zapatisternas caracoles är deras demokratiska högkvarter. Deras regeringar sätts ihop av olika representanter ifrån de lokala mindre byarna, som bor och lever där i 8 dagar i sträck, och då representerar sin by i den lokala regeringen. Det är viktigt med jämlik representation, och lika många män som kvinnor sitter i den lokala regeringen och de byts ut var 8e dag för att undvika korruption och maktmissbruk. Man diskuterar hur man ska lösa konflikter, vad man ska investera i, lokala problem och utmaningar med mera. Deras tre fokusområden är produktion, så som vad man odlar, försäljning av bönor, kaffe, majs eller hantverk, hälsa och hälsovård, hur man kan utbilda fler som kan stötta hälsan i de mindre byarna, och hur man kan utveckla sjukvården, och slutligen utbildning och hur det fristående utbildningssystemet kan utvecklas. Diskussioner pågår om hur man ska kunna starta ett självständigt universitet och finansieringsformer, men mycket finns kvar att göra innan förslaget kan landa. Utan produktionen som ger oss mat på bordet, utan att vi är friska och har sjukvård och utan utbildning kommer vi ingenstans säger de. De vet vad som är viktigt, Zapatisterna.

 

 

Vi blev erbjudna atol, varm risdryck under tiden vi väntade. Gulliga kvinnor i traditionella kläder tog varmt emot oss och gjorde att vi kände oss välkomna. Därefter väntade vi i skuggan under ett träd, med våra böcker i flera timmar på att regeringen skulle ta emot oss. Efter någon timme var det dags att äta middag och vi blev inbjudna att servera oss ris, bönor och kaffe ur de stora grytorna i köket som puttrat över öppen eld. Stora leenden tog emot oss och visade in oss i deras enkla matsal. Kvinnorna och barnen stannade i köket och åt tillsammans, medan vi och männen åt i matsalen. En man kom fram till oss och erbjöd oss malda squashkärnor, i pulverform, som en krydda över riset och bönorna. Maten får verkligen en speciell smak av att ha lagats långsamt över öppen eld och riset och bönorna smakade riktigt fint tillsammans med tortillas. Det var startskottet för 14 dagars kolhydratladdande diet skulle man kunna säga. Ett litet tag efter middagen kom en man och sa att nu var regeringen klara att ta emot oss. 

 

Vi fick komma in i ett litet hus längst upp i området, med flera åhörarbänkar och två stora skrivbord vända mot bänkarna. Över skrivbordet tornade en stor muralmålning av Emiliano Zapata med sin hatt, allvarliga ögon och pistol i handen, en nationell hjälte som stred för Mexikos självständighet och som har gett Zapatisterna sitt namn. När vi hälsade på regeringen lade jag märke till att det var samma kvinnor som lagat maten hela eftermiddagen och samma man som bjudit oss på squashkärnor till maten. Alla hade de vart upptagna med de vardagliga sysslorna i samhället, och därför tagit tid innan de kunde ta emot oss. Det är verkligen något som imponerar på mig, att deras regering roteras, och att de som sitter i den också alltid lever i den verkligheten som regeringens beslut påverkar. Ingen är heller avlönad, utan i högkvarteret får man mat och boende, och arbetar tillsammans i kollektiv. Produkter man säljer går till regeringens budget, där man tar beslut över vad som ska investeras i.

Det kändes mäktigt att sitta inför dem på något sätt, och jag blev nog lite tagen av stunden. Vi fick uppge för och efternamn och vilken organisation vi kom med, och sedan ställa frågor om det var något vi undrade över eller något vi ville ha svar på. Sedan sa de att vi fick sova över där och fortsätta till det lilla samhället där vi skulle observera dagen efter, eftersom det redan var sent.  

 

Vi installerade oss i det enkla huset bredvid köket och jag knöt upp min hängmatta med myggnät och sprayade mig full av myggmedel inför kvällen. Sedan satte vi oss framför elden tillsammans med två glada och pratsamma kvinnor, ifrån närliggande samhällen. De frågade om vi gillade vatten, eftersom samhället vi ska till ligger precis vid en flod. Ja sa jag, jag gillar verkligen att simma. De frågade om jag kunde simma och vart jag lärt mig det. I skolan, berättade jag. De såg förvånade ut. Vi är ganska rädda för vatten, eftersom ingen av oss kan simma. Det är mest de som vuxit upp nära vatten som lärt sig, men inte vi andra.

Efteråt frågade de om jag är gift och jag förklarar att jag är sambo. De berättar att en av dem gifte sig när hon var 14, men att hon valde det själv. Men att hon ångrar sig nu vid 35, säger hon och skrattar lite torrt. Den andra kvinnan i 25 års åldern säger att hon är gift och gifte sig när hon var 18. Men för 20-25 år sedan fanns det dåliga traditioner berättar de, och då såldes unga tjejer i 12 års åldern av sin far till giftermål. Hon skakar på huvudet när hon berättar det. Som tur är har traditionerna ändrats säger hon, och vi får själva bestämma över våra liv. Nu är det vanligt att man gifter sig senare, och många i 25 års åldern vill vänta med att gifta sig och skaffa familj, eftersom de arbetar aktivt i rörelsen.

 

 

De berättade att de en vanlig dag går upp mellan 03.30 och 04.00 på morgonen i sin by för att mala majs till deg för att baka tortillas över elden och göra kaffe. Sedan går männen och ibland kvinnorna till fältet för att arbeta jorden. Ibland, om fältet ligger långt bort går de hemifrån klockan 4 på morgonen, för att komma fram till klockan 6, då arbetsdagen börjar. Det gäller att ta vara på tiden från klockan 6 på morgonen till elva på förmiddagen, då det är svalare och det är möjligt att arbeta aktivt på fältet. Där plockar de majs och bönor och grönsaker och sår och rensar och samlar ved. När hettan blir för stark tar de paus i skuggan under ett träd och äter medtagna tortillas och dricker en majsdryck, pozol, gjord på mald vit majs och vatten. Sedan bär de hem veden och det de skördat för att laga mat och ibland hinner de med en paus under de hetaste timmarna, innan arbetet fortsätter på eftermiddagen. Bägge berättade att de arbetade i kvinnokollektiv, där de gjorde projekt tillsammans, som att baka bröd som de sålde eller brodera och sy kläder och väskor för försäljning. 

 

Vi fortsatte prata framför den sprakande elden där de kokade bönor inför morgondagen en stund till. De hade väldigt skön humor bägge två och när jag gick för att krypa in i myggnätet och hängmattan, ville leendet ifrån dagen inte riktigt släppa och magen värkte av skratt. Väl skyddad ifrån myggorna somnade jag tungt och nöjt.