Hejdå New York!
Kategori: , Allmänt, FN & New York
Hejdå FN!
Sista tiden i New York gick snabbt. Helt plötsligt kom måndagen den 22e december som var min sista dag på FN. Min handledare höll ett avslutningstal för mig som värmde.
Det var fint och med mig fick jag ett rekommendationsbrev och ett certifikat med glänsande kanter.
Det var fint och med mig fick jag ett rekommendationsbrev och ett certifikat med glänsande kanter.
Sista dagen greppade också en brasiliansk kollega mig i handen och sa, du som är intresserad av mänskliga rättigheter följ med mig! Han drog med mig upp i Sekretariatet ett par våningar tills vi kom till avdelningen som heter Office of the High Commissioner for Human Rights. Där presenterade han mig för en kvinna som arbetar som Gender och Women´s Rights Advisor, vilket innebär att hon arbetar speciellt med kvinnors rättigheter och genusfrågor inom FN. Hon höll precis på att ta på sig sina stövlar inför julledighet men jag hann prata en liten stund med henne och få hennes kort. Därefter fick jag en avskedspresent, en ny publikation som just hade kommit ifrån Genève, där huvudkontoret för Office for the High Commissioner for Human rights finns. De arbetar specifikt med människorättskränkningar globalt och efterforskar och påkallar uppmärksamhet för grova fall.
Boken kommer passa bra till arbetete med min uppsats som jag ska skriva under vårterminen.
Boken kommer passa bra till arbetete med min uppsats som jag ska skriva under vårterminen.
Det var sorgligt att lämna FNs Sekretariat för sista gången, främst för alla fina människor jag lärt känna där. FN är verkligen en plats för många olika människor, vilket gör det till en spännande arbetsplats. Det kändes i magen, samtidigt som jag också är oerhört nöjd och tillfredsställd med tiden som varit.
NY växer och vissa förlorar hoppet
En av de sista dagarna när jag åkte metro till praktiken var det extra fullt av människor och vi trycktes alla hårt emot varandra. I morgon- och eftermiddagsrusningen fick människor tryckas in för att få plats och många stod kvar på perrongen för att de inte kom in i vagnen. En eftermiddag i trängseln började jag prata med en kvinna som arbetade med att räkna resenärer i metrovagnen för hand, och hade många sidors formulär där hon fyllde i siffrorna i handen. Hon berättade att NY som stad har vuxit så mycket att det inte längre hann med att utöka kollektivtrafiken i samma utsträckning. Det var därför det var så väldigt fullt den senaste tiden på metron, sa hon.
-Fler och fler flyttar hit och vi hinner inte ikapp med att sätta ut nya tåg, suckade hon. Hon berättade också att under de senaste två åren hade antalet självmord, med människor som kastade sig framför tågen ökat dramatiskt.
- Det borde ju vara de som har det som värst, de ifrån områden med fattgdom och problem som gör det tror man, sa hon. Men det är precis tvärtom, det är män i medelåldern i kostym med portfölj i handen som består av de flesta fallen, sa hon. De ser helt plötsligt ingen mening med sin tillvaro längre och väljer att avsluta sitt liv. Det är sorgligt, avslutade hon.
Världskänd dansare som lider av ensamheten
Under en av mina sista dagar lärde jag också känna en gammal kvinna som bodde en våning över oss, i konstnärsresidenset i Greenwich Village. Hon var 92 år gammal och heter Veja Vetra och är en världsberömd dansare ifrån Lettland. Hon var verkligen glad över att få besök och pratade en massa. Hon började berätta om sitt liv och hur hon, en lettisk dansare slutligen hamnade i New York. När Ryssland invaderade Lettland, fick hon och hennes familj fly landet, berättade hon. De blev flyktingar, och hon och hennes syster hamnade i ett flyktingläger i Tyskland där de bodde i fyra år. Därefter fick de asyl i Australien, och där började Veja dansa professionellt. Hon blev världsberömd för sin tolkning av indiska danser och blev inbjuden av Indira Gandhi till Indien att dansa, hon dansade också i Mexiko City och i Europa. Sedan slog hon sig ned i NY och började undervisa dans och uppträda där. Hon berättade att hon fortfarande, 92 år gammal uppträdde en gång per år. Hon hade fått byta ut bägge höftlederna och legat ensam, utan att kunna röra sig under en lång tid efter operationerna. Under tiden fick hon fick mat levererad hem till sig i plastlådor. På varje matlåda målade hon sedan ett glatt ansikte på baksidan, som hon satte upp på väggen för att få sällskap, sa hon. Hon hade inga vänner eller släktingar kvar längre och sa att det värsta i livet var ensamheten. Men varje gång jag kommer till Lettland tar de emot mig som en drottning, sa hon. Där är jag berömd. Synd att jag bara kan åka en gång om året, för där respekterar de mig verkligen.
Resan börjar
Klockan halv sex på morgonen den 23e december, med packade väskor i hallen, gjorde jag det sista i lägenheten innan jag lämnade nyckeln till min hyresvärd. Sedan vinkade jag in en gul taxi för att åka till New Jersey och Newark flygplats och flyga mot Mexiko. En resa som skulle ta cirka 9 timmar och gå via Atlanta och Mexiko City, innan slutdestinationen Tuxtla Gutierrez i södra Mexiko för att återförenas med Rommel och fira jul.
Väl framme var det problem med min flygbiljett, vilket gjorde att jag fick köpa en ny. Att resa den 23e december var ingen bra idé och de flesta flighter var fullbokade. En plats hittade de slutligen till mig. Ditt plan går från New Jersey om 12 timmar, sa de, sedan blir det byte och 11 timmars väntan i Atlanta innan du flyger mot Mexico City. Det var bara att påbörja väntetiden och försöka underhålla sig själv.
Mugg mot örhängen i New Jersey
Jag lade mig och vilade på en soffa på flygplatsen. Precis när jag lagt mig ned kom en kvinna och lade sig bredvid mig.
- Hoppas jag inte stör dig, sa hon. Jag behöver vila lite, jag kommer precis ifrån Vancouver där jag sov på flygplatsen hela natten, berättade hon. Min flight går om 7 timmar mot Bombay, sedan ska jag vidare ned till södra Indien och Kerala, fortsatte hon. Jag blev nyfiken och hon berättade att hon och hennes familj bodde i Kanada sedan tre år tillbaka. Hon arbetade som montessorilärare i Kanada och nu var hennes mor i Indien sjuk.
- Jag ska stanna där i 6 månader för att vara med min mamma och jobba som volontär på ett barnhem för gatubarn, berättade hon. Jag är lite orolig för nattbussen ifrån Bombay till Kerala. Det har förekommit mycket våld mot kvinnor och våldtäkter i Indien, också i kollektivtrafiken, fortsatte hon. Det oroar mig, särskilt eftersom jag ska ta nattbussen sa hon. Sen berättade hon att hon vuxit upp i Calcutta. Där gick hon på en nunneskola för flickor.
- Jag ska stanna där i 6 månader för att vara med min mamma och jobba som volontär på ett barnhem för gatubarn, berättade hon. Jag är lite orolig för nattbussen ifrån Bombay till Kerala. Det har förekommit mycket våld mot kvinnor och våldtäkter i Indien, också i kollektivtrafiken, fortsatte hon. Det oroar mig, särskilt eftersom jag ska ta nattbussen sa hon. Sen berättade hon att hon vuxit upp i Calcutta. Där gick hon på en nunneskola för flickor.
- Första gången jag träffade Moder Teresa var jag tio år, berättade hon. Hon måste ha vart i 40års åldern och kom till vår nunneskola för att leka med oss hela dagen. Hon gjorde så, kom och gav en hel dag för att vara med oss.
- Moder Teresa hade en liten minibuss, fortsatte hon. Hon körde runt i sin minibuss och plockade upp barn på gatan. Sedan körde hon dem till ett center som hon byggt upp. Där fick alla ett mål mat, ett bad och leka med varandra hela dagen. Sedan körde hon hem dem till sina föräldrar efteråt. Hon skapade många verksamheter för behövande i Calcutta. Ett av hennes hjärteprojekt var att ge äldre människor som levde på gatan ett värdigt avslut. Hon körde runt i sin minibuss och plockade upp äldre som levde under broar och på gatorna och tog med dem till ett center hon skapat. Där fick de en ren säng, kläder, mat och fick leva sina sista dagar i värdighet.
- Hon hade stark karaktär den kvinnan, fortsatte hon. Moder Teresa brukade gå till alla de rika ägarna till de stora företagen som tjänade miljoner i Calcutta. Hon ställde sig framför ägaren på hans kontor och sa, jag går inte härifrån förrän du bekostar ett center för barn eller äldre här i Calcutta. Jag vet att du har råd. Sen stod hon kvar tills de gav med sig. Och det gjorde de alltid tillslut, avslutade hon. Innan vi skiljdes åt och hennes plan skulle lyfta sa hon:
- Jag vill ge dig någonting. Sedan plockade hon fram ett par örhängen med gröna stenar och ametister.
- Jag behöver inga smycken längre dit jag ska, sa hon.
Ifrån min praktik hade jag fått en mugg i avskedspresent.
- Vill du ha den frågade jag? Hon lyste upp och blev glad, jag tittade just på din mugg sa hon. Den kommer jag att använda mycket. Sedan sa vi hejdå och en del timmar hade förflutit på New Jerseys flygplats.
Ifrån min praktik hade jag fått en mugg i avskedspresent.
- Vill du ha den frågade jag? Hon lyste upp och blev glad, jag tittade just på din mugg sa hon. Den kommer jag att använda mycket. Sedan sa vi hejdå och en del timmar hade förflutit på New Jerseys flygplats.
Efter lång väntan kom jag slutligen med planet mot Atlanta. Vädret började bli riktigt illa och efter en timme, när vi skulle gå ned för landning började vårt plan cirkla. Vi cirklade i 45 minuter och tillsist bedömde piloten det för riskfyllt att landa på grund av stormen och regnet. Han flög oss norrut och landade i Cincinatti istället. Bakom mig satt en liten flicka och grät och hulkade eftersom hon och hennes pappa just missat anslutningen ifrån Atlanta till Chile, där de skulle fira jul. Vi stannade en stund i Cincinatti tills vädret lugnat sig och vi blev flugna till Atlanta. Därefter var det lång väntetid och milslånga köer eftersom många verkade ha strandat i Atlanta på natten till den 24e. Tillsist satt jag iallafall äntligen på planet till Mexico City.
Lyckan av att vara framme i Mexiko City var enorm. Jag skämde bort mig litegrann och njöt av en god öl och lite guacamole efter dryga 30 timmar vaken restid på julafton.
Äntligen framme! Sliten efter en resa på 36 timmar men väldigt glad!
Nu njuter jag av Mexiko tillsammans med Rommel ett tag framöver.
Önskar er alla ett fantastiskt 2015!
Hilda säger:
TACK, Sara!! För att du så generöst har delat med dig av din höst i New York! Det har verkligen varit roligt och berikande att kunna följa dig på håll. Ha det nu riktigt härligt i Mexico! Vi hörs, kram Hilda