saragartner.blogg.se

 

 

För tillfället håller jag på att arbeta upp kontakter för min fältstudie. Ämnet jag valt, som är kvinnors rättigheter inom urfolksrörelsen Zapatisterna verkar vara känsligt. Det är svårt att få tillträde till Zapatistsamhällena, som har blivit alltmer stängda de senaste åren. Det krävs mycket planering och kontakter för att få möjlighet att komma ut i fält och göra intervjuer och lära känna ett av samhällena mer ifrån insidan. Senaste tiden har därför gått åt mycket till att nätverka och träffa många människor som har kännedom om eller känner någon som arbetat nära Zapatisterna. Många av Zapatistsamhällena har dåliga erfarenheter av akademiker och utlänningar som kommit och gjort studier eller intervjuer kring deras samhällen. Det har ofta slutat med att de inte fått någon information eller återkoppling om vad som har publicerats och det har skapat misstro. De undrar vad alla akademiker håller på med och vad som händer med alla foton de tar. 

Många gånger har de känt sig som objekt, vilket ju är förståeligt. Det har gjort att det inte är möjligt att fota eller ha med sig ett anteckningsblock utan tillstånd av deras lokala regeringar, eftersom de blivit misstänksamma. Det beror också på att den mexikanska staten ibland skickat ut spioner som låtsas vara några andra, och försökt få information om deras samhällen och organisering. Information som de sedan använder emot dem.

 

Det gör också att man behöver lägga ner mer tid på att lära känna människor, stanna en längre tid i ett samhälle och skapa personliga relationer och förtroende. Men det blir en utmaning forskningsetiskt. Är det okej att inte säga att man kommer ifrån universitetet och gör en studie om kvinnors rättigheter i deras samhällen? Om man säger att man kommer ifrån universitetet är risken stor att man portas helt och hållet och inte får komma in. Och då blir det ingen studie alls. Samtidigt vill jag inte komma in och få personliga relationer utan att berätta att jag arbetar med en studie. Det känns inte helt schysst. Å andra sidan tror jag att det är som med det mesta, att komma med öppenhet och respekt och berätta att man är nyfiken på deras samhällen och kvinnors rättigheter och vill lära sig mer. Och försöka hitta någon sorts mellanväg. Men det är en utmaning och just nu letar jag efter människor som kan hjälpa mig att öppna dörrarna och kanske ge mig en personlig kontakt som tillåter mig att komma in och lära känna Zapatistsamhällen mer ifrån insidan.

 

Vi har också spenderat tid på den lokala Radio och TV-kanalen i Chiapas senaste tiden, där Rommel har intervjuats om sin konst och sin mural som han målat på Folkets Hus i Göteborg. Han satt med i ett TV-morgon program och gjorde intervjuer i lokalradion förra veckan. Jag spanade bakom kulisserna.

 

 

Kolla gärna in hans hemsida och mural här:

 

Där passade jag på att prata med en del journalister, som har börjat nätverka med sina kontakter för att hjälpa mig att hitta vägar ut i fält. En väldigt trevlig journalist har gett mig kontakt till en annan student som också skriver sin Masteruppsats, med fokus på barnmorskor inom Zapatiströrelsen. Henne ska jag ta en kaffe med senare i veckan för att utbyta lite idéer och få lite tips om hur hon gått tillväga.   

 

OVENTIC
______________________________________________________________________________________________
Zapatisternas ideologi, som bygger på kommunistiska tankar kring allas lika rättigheter och jämlikhet mellan män och kvinnor har väckt omvärldens intresse. De är också en unik rörelse som har många kvinnliga kommendanter i sin armé; Comendante Ramona, Comendendante Esthér och Comendante Susana är bara några av dem. Revolutionära krafter som skapat en nyfikenhet ifrån många framförallt europeiska studenter och turister som fortfarande vallfärdar till San Cristobal för att lära sig mer. Det har även skapat en romantisk bild av Zapatismen och ett hopp om en möjlig revolution emot det kapitalistiska systemet och mot förtrycket av urfolk. Vissa benämner de turister som kommer till San Cristobal för Zapaturister. Det lockar till sig en viss typ av alternativa turister, en del av dem med dreadlocks och Che Guevara romantiska föreställningar.

 

 

I lördags åkte vi upp längs slingrande bergsvägar till Oventic för ett återbesök. Idag är det större kontroll i Oventic och utomstående tillåts att komma in och lära sig mer under kontrollerade former. Men man bjuder inte in till kongresser eller seminarier längre, dels för att det saknas ekonomiska resurser och dels för att samhällena har blivit alltmer stängda. Vid grinden in till Oventic möttes vi av av vakter i svarta rånarhuvor som frågade om vår bakgrund, intressen och motiv för att besöka Oventic och exakt hur lång tid vi ville vara där. Sedan pratade de ihop sig en stund. Under tiden köpte vi guayabaisglass och väntade i skuggan utanför. Solen gassade verkligen ifrån en molnfri himmel.

 

Därefter utsåg de en guide som skulle visa oss runt och svara på en del frågor. En liten kvinna som hette Yolanda och var lite blyg och tystlåten följde oss sedan runt.

I Oventic har man haft mycket internationella NGOs som stöttat rörelsen och även många lokala organisationer, som målat vackra muraler överallt som stöttar deras ideologi. Att fota muralerna och installationerna går bra, men det är viktigt att be om tillstånd för att inte göra något övertramp.

 

Ett axplock av muraler i Oventic:

 

 

 

Här ligger högstadieskolan i Oventic. 

 

Oventic är en samlingsort för flera Zapatistsamhällen. Man utser en representant ifrån varje samhälle som bor och arbetar i Oventic en månad, sedan roterar man. I Oventic finns högstadieskola, en stor sovsal för elever som kommer långt ifrån, bibliotek, matsal och en hälsoklinik. De som gått ur högstadieskolan blir lärare för kommande elever.