saragartner.blogg.se

Dagen efter vaknade vi upp tidigt allihop, och hörde tupparna gala utanför. Jag kravlade mig ur hängmattan och fick på mig mina skor och tvättade av ansiktet. Det var mulet men fuktigt utomhus och en stor gryta med bönor stod och puttrade över elden en bit bort. Vi blev inbjudna till frukost, svarta bönor, ris och majstostadas (torkade majstortillas som värms över elden) och sött kaffe. Väl omhändertagna blev vi och leende visades vi in i köket och satte oss på några bänkar utanför och åt och vaknade till. Därefter packade vi ihop våra saker och lastade på oss våra tunga ryggsäckar för att fortsätta resan. En taxibil hade precis kommit in i El Caracol och släppte av fyra män som skulle på möte. Vi frågade om han kunde köra oss vidare och visst sa han, bara att hoppa in. Bilen gick på knäna bara efter att vi lastat in våra ryggsäckar i bagaget, och fyra av oss knödde in oss i baksätet och två i framsätet, bredvid föraren. Sen bar det av. Vi behövde iallafall inga bälten, eftersom vi satt fastkilade emot varandra. Den varma vinden blåste in genom de öppna fönstren och landskapen svischade förbi. 

Efter ett par timmar till med byten till minibuss och inhandlande av färska grönsaker att ta med oss till vår slutdestination, blev vi avsläppta i en korsning. Det var mitt på dagen och hettan dallrade verkligen i luften. Någon skulle komma och möta upp oss för att ta med oss till vårt slutliga mål, ett litet Zapatistsamhälle vid en flod, där vi skulle observera de kommande 14 dagarna. Vi hittade skugga och satte oss och väntade, medan svetten rann längsmed ryggraden och vi började äta frukt och chips. Den fuktiga hetten och solen mitt på himlen fick oss verkligen att pusta och efter nästan tre timmars väntande bestämde vi oss för att börja promenera de två kilometrarna ner mot floden. Ingen service stod det på alla telefoner, så det var bara att stänga av mobilen. På med ryggsäckarna och med två tunga påsar grönsaker, ris och bönor i varje hand började vi gå. Vi gick på en väg genom ett litet samhälle med hus på högersidan och skog och bananträd och blommor på andra sidan. Jag tog täten och fick bärhjälp av två pojkar som var nyfikna. När jag vände mig om såg de andra observatörerna sammanbitna ut. Efteråt berättade de att en man hade börjat skrika på dem, era j-la h-v-s Zapatister! Vi befann oss fortfarande på den mexikanska statens sida, och de som bor där har mycket hat gentemot de som är Zapatister, och de ser att observatörer går igenom deras samhälle för att stötta Zapatisterna, genom att finnas på plats och ta vittnesmål ifrån dem. De hotas ständigt av de som är icke-Zapatister. Därför är det inte rekommenderat att gå igenom samhället, utan att åka buss eller ta taxi till den Zapatistiska sidan. Men det visste vi inte om då.

 

Efter att ha letat oss fram såg vi en Zapatistskylt och hittade fram till Zapatistterritoriet. "Välkommen till rebelliska Zapatistterritoriet, här bestämmer folket och regeringen lyder" stod det på en skylt. Vi kom fram till ett övergivet stort hus, där vi skulle bo den kommande tiden. Mitt första intryck var att stället var nedgånget och vi slängde av oss ryggsäckarna och började städa och torka av bord, stolar och diskbänkar.

 

 

Det fanns rinnande vatten i kranarna och på toaletterna, vilket kändes bra. Utanför huset låg köket, där vi skulle laga mat över öppen eld de kommande två veckorna.

 

 

Syrsornas surrande var öronbedövande och efter promenaden var vi helt genomsvettiga. Hälften av oss bytte om och promenerade ned till den vackra turkosfärgade floden och slängde oss i vattnet. Det var kristallklart och svalkande under den gassande solen och det simmade små små fiskar runt fötterna på oss. Äntligen var vi på plats!

 

Efter ett tag på hotellet kom en kvinna, som är har hand om huset och hjälper till att installera alla observatörer. Hon bad om ursäkt över att ingen kommit och mött upp oss, men hon var själv hemma med barnen, sa hon och vakterna som skulle vara där hade inte kommit. Hon gav oss nycklar till olika rum, där vi fick installera oss. Bekvämt, med både madrass i sängarna och fläkt. Vi satte oss och pratade med henne en stund, Rosa hette hon. Hon såg spänd ut och berättade om situationen i samhället för oss. Tidigare var vi många familjer som bodde här, berättade hon. Vi tog tillbaka den här marken 1998, genom ett fredligt avtal med regeringen. Men nu vill de som är med regeringen att vi ska försvinna, så att de kan ta över vår mark. Många Zapatistfamiljer har gett sig av härifrån och just nu bor bara jag och min famij här granne och sen bor det 4 familjer till uppe vid korsningen, som har sina fält här precis bredvid, där de odlar sin majs och sina bönor. Men de hotar oss, de säger att de ska döda oss med machete. Regeringen vill ta över marken här, för att skapa hotell för turister. Under de senaste 14 dagarna har vi inte haft något rinnande vatten alls, varken här i huset eller i mitt hus.De har kopplat loss vattenslangen som går ifrån vattencisternen till husen här, så inget vatten har kommit. När vi kopplat på har de skurit av vattenslangen, så vi har fått gå och hämta vatten i floden. För bara två dagar sen har de fått ordning på vattnet igen, sa hon. Vi frågade om de tidigare observatörerna hade rapporterat om vattnet, och hon sa ja. Men det är en spänd situation här nu och vi är glada att ni är här, sa hon. Händer det mer så får ni rapportera om det till regeringen i el Caracol, sa hon. Vi nickade. Jag bor därborta, sa hon och pekade med handen, kom och hälsa på oss när ni vill. Sedan gick hon och vi satt kvar tillsammans. Kvällen närmade sig och vi började tända elden och laga mat. Det blev pasta med tomatsås och grönsaker och fulla av nya intryck somnade vi alla tidigt på våra rum ackompanjerade av syrsornas starka orkester.

 

Tidigt på morgonen dagen efter, vid sextiden,  väcktes vi av två män med varsin stor machete i sina bälten och höga gummistövlar på fötterna. De hade kommit in i huset och hälsade glatt på oss, de var Zapatister ifrån zapatistfamiljerna vid korsningen som ville hälsa på de nya observatörerna, sa de. Med sig hade de nygjorda och varma majstortillas i en duk, som vi fick till frukost. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och tog emot de varma tortillasen, som den äldre mannens fru hade gjort ännu tidigare. Vi är på väg och ska arbeta på vårt fält som ligger här precis bredvid, sa den äldre mannen och pekade bortåt. Vi tänkte bara hälsa på er innan vi börjar jobba, sa han, och säga välkomna. Jag ser att ni inte har så mycket ved, det ska egentligen vara en grupp vakter som bor med er här i huset, ifrån ett närliggande Zapatistsamhälle, men de verkar ha blivit försenade, de borde komma senare idag. De ska plocka ved till er och hålla huset städat och ta betalt av förbipasserande bilar som vill köra in och bada på vårt territorie. Men om ni vill så kan ni följa med oss lite senare idag och så plockar vi ved på vårt fält, det finns mycket torrt trä där eftersom det inte regnat på länge, sa den äldre mannen. Vi tackade och kom överens om att gå med dem lite senare. Solen hade precis stigit upp över det lummiga landskapet och de stora bananträdens blad glittrade av daggen och syrsorna körde sin melodi. Vi började tända elden och laga vår dagliga frukost, havregrynsgröt. 

 

Mannen som heter Roberto och hans son var tillbaka några timmar senare och bad oss följa med för att samla ved. Jag tackade min förbereddhet och drog på mig mina nya höga gummistövlar, som jag inhandlat på marknaden i San Cristobal och så gick jag och den franska killen, Ben, mot fältet tillsammans med Roberto och hans son. På fältet finns ormar ibland mitt bland de höga majsplantorna, och därför är det bra att ha ett par höga stövlar på sig, sa Roberto. Vi gick en bit genom högt gräs och kom fram till deras fält, där majsplantorna var torra och höga, som en skog. I kanterna av fältet växte bananträden. Man ska alltid plantera bananträd i utkanten av fältet, berättade Roberto. Så att vi kan pausa och dricka vår pozol (vit majsdryck) och vatten i skuggan under den hetaste tiden på dagen. Vi började samla ved och solen stod högt på himlen. Vi lastade på varandra vedhögar och bar dem till uteköket i huset, för att samla på oss ordentligt inför matlagningen.

 

Därefter berättade Roberto att det tidigare under veckan hade skett ett inbrott i deras lilla Zapatistskola i området. Ville vi följa med för att dokumentera det, för att visa det i el Caracol och för centrum för mänskliga rättigheter? Visst sa vi, och en brasiliansk tjej, Ana och jag tog med våra kameror och följde med. Skolan låg en bit bort, längsmed vägen. När vi närmade oss såg vi den svarta tavlan ifrån skolan ligga slängd i vägkanten, med stora sprickor. Vi använder skolan som möteslokal, för det finns inga barn här som går i skolan ännu, sa Roberto. Men de (som är med regeringen) bröt upp skolan med machete, slängde ut svarta tavlan, välte omkull alla bänkar och stolar och stal alla kartor och böcker vi hade där, sa han. Vi klev uppför en liten backe och tittade in i den lilla skolbyggnaden, där alla bänkar låg huller om buller och dörren brutits upp. Vi fotade och frågade efter exakt tid och datum och skrev ned händelsen för att rapportera den. Stämningen i det vackra lilla samhället vid floden var spänd och de följde oss på väg tillbaka mot det stora huset. Att leva under hot tär på människor, och särskilt att leva med det ständiga hatet som ligger där och pyr. Trots att vi alla är ganska lika varandra egentligen.