saragartner.blogg.se

 

En stor del av mars har gått åt till att hitta ett nytt hem. Det stora huset i bergen har varit jättefint att bo i, väldigt lugnt men också väldigt kallt. Att gå runt med kall näsa inomhus och två tjocka tröjor och mössa är inte riktigt min grej. Samtidigt har det vart mysigt med öppen spis och att bära in ved och njuta av lugnet. Men vi rastlösa själar kände efter en och en halv månad i huset, att det var dags att byta miljö och började leta efter nytt hus eller lägenhet. Det har varit lättare sagt än gjort.

Vi började leta på bred front, i både Tuxtla och San Cristobal. Vi tittade på nätet, i tidningsbilagor och körde runt i kvarter som vi gillade, eftersom många hyr ut sina hus eller lägenheter med en skylt utanför huset. Vi cirkulerade som hajar genom mysiga kvarter och ringde och ringde. Vi var på visningar i Tuxtla, men hyrorna är mycket högre där än San Cristobal, eftersom det är regionens huvudstad.

 

Ett hus i Tuxtla fastnade vi för och ringde för visning. Huset var ljust och hade en stor trädgård med pool, och vi bestämde möte klockan 4 på eftermiddagen vid en bensinstation med ägaren. Hettan i Tuxtla låg verkligen och tryckte och efter tjugo minuter utan att någon kommit ringde vi. Inget svar. På fjärde försöket svarar ägaren och låter som han är ute och tar några öl. Ring min son istället, säger han. Vi ringer sonen. Går det bra att vi kommer och tittar på huset, frågar vi. Ja absolut säger sonen. Efter en lång stund vinkar en ung kille i rött linne ifrån en sidogata. Vi kör dit och går ur bilen. Han står med sina två killkompisar och hänger, alla verkar ha druckit eller tagit någonting annat, för deras ögon är inte riktigt med. Han öppnar grinden och säger, ni får gärna gå och titta lite. Det är bara det att min pappa har tagit med sig nyckeln, så ni kan inte se huset ifrån insidan. Men ni kan ju kika in lite genom fönstrena om ni vill.

Andra annonser vi ringt på har sagt att de redan hyrt ut, men glömt ta ner annonsen, eller att de bara vill hyra ut minimum ett år, och de tredje svarar inte alls. En dag såg vi en ny annons om ett centralt loft mitt i San Cristobal som vi ringde på. En jättetrevlig kvinna svarade och vi fick komma på visning. En väldigt fin lägenhet med två våningar och stora glaspartier, möblerat och väldigt fräscht. Ganska skandinavisk stil och väldigt bekvämt och varmt och skönt. Vi föll direkt och fick komma några dagar senare och skriva kontrakt.

 

 

När vi satt med Blanca, som vår nya hyresvärd heter, och gick igenom det långa kontraktet fastnade vi på en klausul. "Det är inte tillåtet att gömma människor, vapen eller att producera/förvara eller sälja några typer av droger så som mariujana, amfetamin eller heroin i lägenheten som hyresgästen hyr." Blanca skrattade litegrann när hon läste igenom klausulen och sa att det var en tillkommen klausul, som de av erfarenhet hade fått lägga till i kontraktet. De hyr ut lägenheter och hus i olika delar av Mexiko, och hade hyrt ut ett fint tvåvåningshus i ett lugnt familjeområde i Villahermosa, en stor stad 5 timmar norr om Tuxtla. De hade hyrt ut det till ett skötsamt yngre par som verkade väldigt lugna och professionella. De hade kök och vardagsrum på nedervåningen och två sovrum på övervåningen. Efter ett tag så började grannarna reagera över att de konsumerade väldigt stora mängder vatten. De hade inte konsumerat rinnande vatten, utan köpte stora dunkar ifrån vattenbilen som kom till deras hus varje dag. De hade också många människor som kom och gick ifrån huset, så en dag bestämde sig hyresvärden för att se till huset och gick in. När han gick uppför trappan till sovrummet möttes han av ett stort och proffesionellt laboratorie där hyresgästerna producerade metamfetamin, som sträckte sig ifrån det ena sovrummet till det andra. Därför har vi lagt till den klausulen på kontraktet, avslutade Blanca. 

 

Månaden har också präglats av läkarbesök och antibiotikakurer. Jag har fått en infektion i kroppen som inte velat ge med sig. Efter tre antibiotikakurer utan resultat gick jag till en specialist. Tillgång till privat sjukvård här är bra, så länge du kan betala för det. De som inte har pengar tvingas till den statliga sjukvården, där kvalité och bemötande är mycket sämre. Ett fokus i sjukvården här är att skriva ut antibiotika för det mesta, alltifrån halsont till andra krämpor. Specialisten jag gick till tittade undrande på mig, eftersom mina bakterier inte gett med sig. Vi ger dig ännu starkare antibiotika så ska du se att det går bort. Därefter skrev hon ut 6 stycken antibiotikasprutor, morgon och kväll i 3 dagar. Rommel fick kavla upp armarna och blanda sprutor här hemma. Efter den kuren borde det mesta ha dött, men jag mådde fortfarande inte bättre. Jag blev skickade på ultraljud och som tur var hade infektionen inte spridit sig eller påverkat några inre organ. Men efter två månaders hård antibiotika hade jag börjat tappa hoppet. Vi åkte till en naturläkare och homeopat istället, som undersökte min iris och gick igenom alla labbtester. Du har fått resistenta bakterier sa hon, men med naturläkemedel ska du bli frisk, det tar en dryg månad eller mer. Under tiden ska du inte åka ut i fält, eftersom levnadsvillkoren är enkla och du har nedsatt immunförsvar och där finns alla sorters bakterier som du kan fånga. Så nu sitter jag här med alla mina naturpillerburkar och är satt på diet ett par månader framöver. Inget rött kött, inga laktosprodukter och inget kaffe eller chilli. Min största saknad är all fantastisk mexikansk ost! Quesillo som är som en lång och trådig mozarellaost som görs här, queso fresco, som är en mjuk färskost lite åt parmesanhållet, cotija som är som halloumi fast ännu godare, för att inte tala om allt fantastiskt kaffe ifrån bergsregionerna här som är mjukt och har liten beska. Min favoritfrukost, quesadillas med kaffe får vänta ett tag. 

 

 

Hälsoproblem och mat i bergsbyarna
______________________________________________________________________________________________
En vän till oss är doktor, och en kväll i huset grillade vi med lite vänner. Hon berättade att hon arbetar mycket ute i fält och i de kringliggande bergsbyarna. Där tar hon emot särskilt urfolk som kommer till kliniken där hon jobbar, med olika hälsoproblem. Ett av de absolut vanligaste hälsoproblemen som de kommer med är magkatarr och magsår. Hon berättade att det beror på kosten och ekonomin. Den billigaste maten är fet och dålig, friterat, läsk och chips. Det är den maten som de absolut fattigaste får leva på, vid sidan av ris, bönor och tortillas som är basen. I de flesta byar är coca cola mer tillgängligt och billigare än vatten. Därför dricker de flesta coca cola till maten och ibland mer än en liter cola om dagen. Det påverkar inte bara tänderna genom att de får karies och tappar tänder, utan också magen och ger irritation i inre organ och mage. Några får så starka smärtor, berättade hon att de kan svimma av helt plötsligt. En familj hade kommit in med en kvinna som tuppat av mitt på dagen. Det visade sig att hon hade problem med stark magkatarr som gett henne smärta över bröstet. De fick lägga in henne och ge syranedsättande medicin. Coca cola, som inte bara privatiserat vattnet i San Cristobal, utan också spridit coca cola till även de mest avlägsna bergsbyarna tjänar multum, och skapar hälsoproblem hos de fattigaste. Mat och dryck och konsumtion handlar verkligen om makt, om ekonomisk status och hälsa blir en klassfaktor. Samma sak i New York, som jag skrev om i tidigare inlägg http://saragartner.blogg.se/2014/november/mat-besok-och-skype-med-kazakhstan.html, där de fattigaste är de som äter den sämsta och fetaste maten, som skapar hälsoproblem, övervikt och diabetes. Och de i sin tur har den sämsta tillgången till sjukvård. På nedre Manhattan och i the Village däremot, där vi bodde, var övervikt väldigt ovanligt. Livet i byarna här gör det svårt för de flesta att få övervikt, eftersom det är mycket fysiskt arbete och långt att gå. Istället skadar den feta maten och läsken inre organ, höjer blodfetter och ger tand och magproblem. Hur viktigt rätten till hälsosam mat är blir tydligare och tydligare och även hur det hänger ihop med rätten till hälsa. Vilka är det då som tjänar på konsumtionen av fet mat och läsk? De stora företagen såklart.

 

Nu har jag fått kontakt med centrum för mänskliga rättigheter här i San Cristobal. De har ett observatörsprogram, som innebär att de skickar nationella och internationella frivilliga volontärer till samhällen som är hotade av den mexikanska staten och militären. Mexikanska staten via sin militär står för många övergrepp emot särskilt urfolksgrupperna, det handlar om tvångsvräkningar, om våld om att de beslagtar mark och skapar en stor osäkerhet i samhällena, som gör att skolor får stängas igen och begränsar vardagslivet. Det påverkar särskilt Zapatistsamhällena, som sedan 1994 ligger i en lågintensiv väpnad konflikt med mexikanska staten. När de gjorde sig självständiga och deklarerade krig emot staten, ökade också övergreppen. När nationella och internationella observatörer finns på plats i samhällena, skapas en internationell närvaro som förebygger fler övergrepp eftersom det finns internationella ögon på plats. Som observatör handlar det också om att ta emot vittnesmål ifrån befolkningen, för att kunna rapportera om vad som händer utåt. För min studie, som handlar om kvinnors rättigheter inom Zapatiströrelsen, så passar arbetet som observatör utmärkt. Jag är då med och skapar en närvaro, som skyddar emot övergrepp, samtidigt som jag får lära mig om vardagslivet i ett litet samhälle, och får lära känna ett samhälle ifrån insidan. Jag har därför anmält mig för att bli observatör och åka ut på fältet med en grupp observatörer i 15 dagar, för att observera ett samhälle och prata med kvinnorna där. Problemet är bara att jag måste vänta minst 2 veckor till innan jag kan komma iväg, eftersom min infektion måste bli bättre först. Därför väntar jag väntar rastlöst och sitter och skriver allt jag kan på min uppsats innan dess.

 

 

Här i San Cristobal har vi också träffat svenska observatörer ifrån Kristna fredsrörelsen. De arbetar på samma sätt, med att medfölja människorättsförsvarare som är hotade av mexikanska staten. På så sätt skapar de en preventiv närvaro med internationella ögon som finns på plats och hindrar fler övergrepp. De arbetar i ett år på plats och bor här i San Cristobal. De gör verkligen ett viktigt och spännande arbete, för er som är intresserade så kan ni följa deras blogg här:

Väldigt trevliga är de också, och vi har hunnit träffas litegrann på helger och ätit middag och druckit kaffe ihop. Det är roligt att ha träffat lite vänner härborta, som är inriktade på samma frågor som jag.

Håll nu tummarna för att jag blir frisk och kommer iväg i fält med centrum för mänskliga rättigheter snart!