saragartner.blogg.se

En kväll när vi bodde på YMCA West på Manhattan (se mitt förra inlägg) gick vi ut på stan för att äta något lätt lite senare på kvällen. Vi strosade gatorna upp och ned utan att hitta något som kändes bra. Till sist hittade vi en foodtruck (matvagn) med mexikansk mat och stannade till där. Precis vad vi behövde tänkte vi och beställde några tacos och en quesadilla.

I matvagnen jobbade en ung mexikansk kille, med mörka ögon. Han var lugn och trevlig och vi började småprata litegrann. Han berättade att han bott i New York i två år, men skulle stanna i minst tre år till. Han kom ifrån Oaxacaprovinsen, en bit söderut ifrån Mexiko City längsmed stilla havskusten.

- Trivs du bra här? frågade jag.

Han tittade ingående på mig och sa långsamt nej inte särskilt. Jag jobbar här ifrån sju på kvällen till sju på morgonen sju dagar i veckan. Jag bor i Queens och delar rum med en annan kille från Mexiko.

- Hur kom du hit? Han tittade bort en stund, och fokuserade intensivt på köttet på stekbordet som han rörde om.

- De mojado, svarade han tyst på mexikanska, (jag kom blöt hit).

Att komma blöt innebär att komma  illegalt över gränsen ifrån Mexiko till USA. Uttrycket kommer nog ifrån alla de som antingen packar sina saker i sopsäckar och korsar floden i stora badringar, eller de som simmar genom floden full av strömmar, som är fylld av taggtråd för att hindra människor att komma levande över. Taggtråden som gör att många fastnar på vägen och drunknar med sina sista besparingar i fickan. De besparingarna som ska räcka för att starta ett nytt liv och börja arbeta för att tjäna pengar att skicka hem till sina familjer.

 

 - Jag gjorde verkligen bort mig hemma, fortsatte han sorgsen. Efter gymnasiet hade jag inget jobb, jag var ute mycket med mina kompisar och drack. Min pappa fixade ett jobb till mig på en verkstad, där han själv jobbar, fortsatte han. Men jag kom dit full en morgon. Jag gick direkt dit efter att ha vart ute med mina kompisar en sen kväll. De kickade mig med en gång. Pappa fick skämmas. Han tittade ned på sina fötter.

- Det fanns inget alternativ för mig därhemma efter det. Min pappa tog sina sista besparingar och lånade ut dem till mig så att jag kunde betala  el coyote (människosmugglaren). Han tömde sitt konto, 7000 dollar betalade jag. Jag står i skuld till honom och kan inte komma hem förrän jag kan betala tillbaka.

Vi frågade honom hur allt gått till. Han berättade långsamt och sakligt.

- Vi var en grupp som alla skulle över gränsen tillsammans. Vi sju män och en ung kvinna. Vi åkte i lastbil tillsammans norrut med smugglarna. Vi stannade till och sov på små ställen på vägen. Ibland fyller de någons väska med droger de vill ha smugglat över gränsen. De har vapen. Vi skulle gå igenom Sonoraöknen. Men de förde bort kvinnan på vägen dit, och hon kom aldrig tillbaka. Vi vet inte vad som hände henne. I tre dagar och  tre nätter gick vi. Nätterna är så kalla i öknen. Vi stannade till och satt och sov i två timmar ibland, men kylan tar över. De väckte oss och sa till oss att fortsätta gå hela tiden. De som inte kan fortsätta stannar där i öknen. Vi kom till gränsen i Texas. Där får man akta sig för krypskyttar, för de skjuter ifrån andra sidan. Alla som började resan kom inte fram. Men jag kom fram. Efter Texas tog jag mig hit till New York. Ja har tre år kvar här, minst. Jag ska spara ihop pappas pengar, sen ska jag spara ihop så att jag kan öppna min egen restaurang vid stilla havet. Jag ska grilla fisk där, med svamp och speciell sås. Jag har skickat hem pengar, så att jag har kunnat köpa marken redan. Där ska jag bygga upp en enkel restaurang med palmtak och servera fisk och skaldjur. Jag ska ha hängmattor där och lyssna på havet och brisen. Där ska jag leva resten av mitt liv, skapa familj och leva ett lugnt liv.

Därefter gav han oss noggranna instruktioner för var han köpt marken exakt. Vi sa att vi kanske kommer åka förbi honom där och äta grillad fisk om ett par år. Då log han.

- Vad tror du om den amerikanska drömmen egentligen? frågade jag.

- Den finns inte, svarade han långsamt. Men här är bättre för att kunna tjäna pengar, det blir ett måste. Men jag vill inte leva här, aldrig i livet. Så fort jag har sparat ihop mina pengar drar jag direkt tillbaka till Mexiko. Här är livet stressigt och slitsamt, jag trivs inte här. Men det fanns inga andra alternativ för mig.

 

En liknande matvagn jobbade han i.