saragartner.blogg.se

Vardagen kom snabbt krypande och dagarna såg ganska lika varandra ut.

Varje morgon började med att tända elden för att laga frukosten, vår dagliga havregrynsgröt som vi sen åt tillsammans.

Första morgonen uppkom en diskussion i gruppen huruvida det var okej att ha en nypa salt i när man kokade havregrynsgröten. Jag tyckte att en nypa salt i gröten var som det skulle, men resten av gruppen var klart emot.

- Va äter ni svenskar salt havregrynsgröt? blev frågan. Jag förlorade stort och ett demokratiskt beslut togs att om man ville ha lite salt i sin gröt, då fick man salta vid bordet.

 

 

Eftersom det tog en stund att få ordentlig fart på elden och för vatten att koka upp, tog det stora delar av dagen för oss att laga mat. Vårt fokus var kolhydrater i alla former, och en lunch kunde bli svarta bönor och ris med tortillas, pasta med tomatsås och däremellan ris, bönor och potatismos och ris och linser. Mätta blev vi ordentligt och smaken som vedeldad mat ger gör att det mesta smakade fint. 

 

Vi var en ganska stor grupp på sex personer som kommit för att observera och dokumentera och fungera som vittnen vid eventuella övergrepp. Vi bestämde oss för att alltid ha minst två personer som satt vakter, som blev avbytta emellanåt. Stämningen var spänd. Efter ett par dagar stannade en stor flakbil och 7 män i stövlar och rutiga skjortor hoppade av. En av dem kom fram och presenterade gruppen, vi kommer för att vara vakter här på hotellet, sa han. Vi är zapatister och kommer ifrån ett närliggande samhälle, sa han och pekade bortåt. Vi är lite sena, för vi fick meddelandet via radio att de som skulle varit här fått förhinder. Vi stannar här nu i fem dagar så behöver ni någonting är det bara att säga till. De log alla lite blygt och nickade mot oss, sedan installerade de sig i ett litet hus bredvid köket. Därefter tog de macheten och gick och började samla ved till köket.

Det var trevligt att få ännu mer sällskap och de tände elden varje morgon och vi småpratade under dagarna. 

 

En dag såg vakterna att det rök ifrån ett ställe i närheten och sprang dit. Någon hade tänt eld på gräset precis utanför tomten där Rosa och hennes familj bor. Vakterna fick snabbt släckt elden, men eftersom det var så torrt hade den hunnit sprida sig stort. Vi gick med dem för att fota och dokumentera händelsen och skriva en rapport om det inträffade. Det finns mycket hat i samhället, även om de som hatar är en minoritet. Men det är de som syns och hörs mest. 

 

Under två kvällar i rad vid niotiden på kvällen, när vi satt och åt middag hörde vi avlägsen skottlossning. Vakterna lyssnade och berättade för oss att det var de som ville få bort Zapatisterna som sköt lösa skott på sin mark, för att skrämmas och visa att de hade skjutvapen. Vi rapporterade också det i vår kommande rapport.

 

De flesta dagarna var ganska lugna trots allt och när vi inte satt vakt och läste böcker, lagade mat eller småpratade med vakterna gick vi ned och badade i den vackra kristallblå floden.

Klimatet är hett och fuktigt och miljön regnskogsaktig, och för att klara av hettan var det verkligen nödvändigt med lite bad emellanåt. Mitt i floden var strömmen stark, men längst kanterna var det lugnt och svalkande. Inga krokodiler fanns i närheten så det var bara att njuta.

Varje dag gick vi och hälsade på Rosa och hennes familj, som bor i närheten.

Vi kollade läget, vad som hände och lärde känna varandra lite mer. Rosa är runt 40 år och gravid med sitt tredje barn. Hon berättade att hon fött bägge barnen hemma i sitt hus, med hjälp av äldre kvinnor i samhället som kommit och hjälpt till. Hon berättade att nu hade hon träffat en kvinna som hon tyckte kändes bra att ha med vid sin nästa förlossning.

- Hon har själv fött 12 barn hemma, helt ensam utan att ha någon annan med sig, sa hon. Och allting har gått jättebra för henne, så hon har verkligen erfarenhet. Hon ska vara med mig vid födseln, sa hon.

Hon berättade att hennes syster hade gått bort, en vecka efter att hon hade fött barn. Hon hade fått feber och hennes man hade gått till fältet för att arbeta. När han kom tillbaka hade han hittat hennes kropp.

Att föda barn är fortfarande en stor risk för många kvinnor världen över idag.

Vi satt i hennes kök och pratade nästan varje dag. Det var många samtal framför hennes eld och hon bjöd på kaffe, när hon rostat och malt kaffebönorna över elden. Hennes son på 5 år var väldigt pigg och ville leka med oss hela tiden. Han drog oss i benen och ville sparka boll eller hjälpa sin mamma med saker i köket. När hon stod och malde majsen i sin majskvarn en dag berättade hon att en dag hade hennes son kommit springande till henne och sagt: 

-Mamma jag har hjälpt dig nu! och med ett stolt leende visat att han malt all majsen i majskvarnen själv. Majskvarnen når han nätt och jämt upp till med näsan och det tunga arbetet gjorde att han fick ont i bröstet och överkroppen i flera dagar efteråt. Rosa gav honom en rejäl utskällning och sa att mala majs det får man inte göra förrän man är 12 år gammal och når upp till majskvarnen. 

Vi berättade för Rosa att vi köpt med oss ett och ett halvt kilo majsmjöl som vi kunde ge henne, i utbyte mot att hon gjorde tortillas till oss, vilket är avtalet mellan observatörerna och hennes familj. Men hon fnös när hon såg majsmjölet och sa att om vi ville ha tortillas så tänkte hon minsann göra dem som hon alltid gjorde, genom att mala sin egen majs ifrån fältet. Vi fick gärna tortillas av henne sa hon och kom förbi oss emellanåt med ett halvt kilo varma och nygjorda tortillas.

 

Jag tyckte det kändes tråkigt att majsmjölet bara skulle bli över och inte användas, och hade lagt märke till alla vackra bananträd där vi bodde. Eftersom tid var någonting vi hade gott om, fick jag idén att göra egna tamales!

Projektet att baka tamales, som är majsmjölsdeg med ris och andra ingredienser kokade i ett bananblad är traditionell mat ifrån hela Centralamerika och Mexiko och även längre söderut. I Nicaragua kallas de för Nakatamales och Tamales i Costa Rica. På nyårsafton spenderade jag och min svärmor hela dagen bakandes nakatamales, så jag kände väl till processen. Jag tog rodret och började förbereda och ge order. Vakterna hjälpte till och gick och hämtade bananblad och fixade snören att binda om tamalesen med. Sedan gick de och hämtade mer ved för att kunna ha de kokandes i de minst 2 timmarna som behövs. Därefter började vi blanda degen, majsmjöl, olja, lite tomatsås, tomater och salt och peppar. Sedan började vi tvätta bananbladen och skära upp dem i lagom stora bitar för själva bakningen. Här kan vi verkligen prata bra teambuilding och arbetsdelegering och alla var inblandade i skapandet av tamales.