saragartner.blogg.se

______________________________________________________________________________________________

Resa till Sverige gick fint, och trots många timmar på resande fot var det fint att landa på Landvetter utanför Göteborg. Jag emottogs av snö, det kändes riktigt exotiskt efter att ha kommit ifrån solen och värmen i Tuxtla.

Mitt syfte med att vara i Sverige i 10 snabba dagar var att åka upp till Härnösand för att vara med på Sidas kurs för de studenter som fått stipendiet för att göra Minor Field Studies. Kursen är obligatorisk för att få stipendiet och handlar om att förbereda oss som ska göra fältstudier. Jag landade därför ett par dagar för att bli av med den värsta jetlagen och hinna umgås med familj och vänner lite snabbt innan avresa mot norr.

 

Vi pratade också om Sveriges koloniala historia, och de svenska kolonier som fanns i bland annat Västindien, Saint Barthelemy. Sverige var också del av den afrikanska slavhandeln, och profiterade ekonomiskt på Spanien och Frankrikes slavhandel genom att bygga och sälja skepp som transporterade de afrikanska slavarna över Atlanten. Det är viktigt att vi har med oss vår historiska bakgrund för att förstå vårt samhälle idag. Samtidigt var Sverige 2013 den tredje största vapenexportören i världen. Innan oss kom Israel och Ryssland. Räknat per person är Sverige ett av de länder som säljer mest vapen i världen. Hur ska vi kunna vara ett neutralt och solidariskt land om vi producerar svenska vapen som sedan hamnar i händerna på diktaturer som avrättar både barn och kvinnor? Och om vi med ena handen ger ekonomiskt bistånd för att hjälpa kvinnor till mer inflytande och en bättre ekonomi, och med andra handen säljer vapen som förstör hela samhällen? Frågan om koherens är oerhört viktig, vi kan inte ge med ena handen och ta med den andra.

 

Vi såg också en historisk spelfilm/dokumentär "Conflict in Valladolid" som verkligen gav mig gåshud och var oerhört smärtsam. Scenen var en kyrka i Valladolid i Spanien, på 1500-talet. Där befann sig en överstepräst, vittnen och Fray Bartolomé de las Casas, som var en präst som kämpade för urfolks lika rättigheter och att spanjorerna skulle sluta avrätta, tortera och utplåna dem, eftersom de hade samma människovärde som kolonialherrarna. Scenen tog plats eftersom Bartolomé hade börjat kommunicera med Spanien om att de måste avsluta koloniseringen. Frågan de alla hade framför sig var att bestämma människovärdet för urfolk, huruvida de var människor med samma värde som spanjorerna eller lika lågt stående djuren. Efter långa diskussioner och rasbiologiska inslag slog de fast att spanjorerna skulle avsluta utplånandet av urfolken i Amerika och att de hade samma människovärde som spanjorerna själva. Fray Bartolomé lyste upp och segern avspeglade sig i hans ansikte. Men var skulle de nu få sina ekonomiska resurser ifrån undrade Påven och översteprästen? Förslaget kom att afrikanerna med sin mörkare hudfärg inte kunde ha samma människovärde som spanjorerna, och att de istället skulle rikta koloniseringen mot Afrika. Och där startade slavhandeln med afrikanerna som gav dem klirr i de spanska skattkistorna genom den transatlantiska slavhandeln. 

 

Kursen gav många nya perspektiv och jag träffade intressanta och trevliga människor. Vår kurslärare var en varm och vis man som hade nära till skratt och fick oss alla att känna oss välkomna. Efter lite snabbt umgänge med familjen var det dags att hoppa på flygbussen mot Landvetter och Mexiko igen för att påbörja min studie. Jag sa hejdå till ett snöigt Göteborg.

 

 

I Mexiko landade jag för en vecka sedan, efter en intensiv men helt okej resa hit. Vi har hunnit med en hel del sedan dess och även lite vardagsliv.Dagen efter resan följde jag med Rommel direkt till en radiokanal, där han blev intervjuad om sin konst. Jag fick mig en pratstund med en radiojournalist som berättade om hur den mexikanska staten censurerar vissa regimkritiska program. Han hade många planer på kommande radioprogram där han ville lyfta rädslan som finns i Mexiko kring att prata om vissa saker, så som människor som kidnappas och försvinner, korruptionen och våldet ifrån kartellerna. Men han var rädd för att göra ett program med de ämnena, på grund av censuren och hoten som kunde komma emot honom som privatperson. Mexiko är ett underbart land på många sätt, men som jag nämnt tidigare så finns det mycket problematik kring mänskliga rättigheter och yttrandefrihet och våldet.

 

Straffriheten är också utbredd över hela Mexiko, och man har lite förtroende för polis, militär och stat, eftersom de oftast tänker endast på sina egenintressen. Att mexikanska politiker tjänar multum varje månad, medan en stor del av befolkningen går hungrig är bara ett exempel av många. De 43 lärarstudenterna som försvann i slutet av september förra året har fortfarande inte hittats, och den mexikanska staten har gjort lite för att reda ut brottet. Kan ni tänka er hur Sverige skulle agerat om 43 lärarstudenter skulle ha kidnappats på vägen hem ifrån sin utbildning och sedan försvunnit utan ett spår? Vi har nog mer förtroende för staten och iallafall jag hade trott att svenska staten skulle reda ut brottet och ställa de ansvariga till svars. Nu såg jag att lärarstudenternas föräldrar blivit kallade till FN i Genève, där centrum för mänskliga rättigheter ligger, för att ge sina berättelser. Man hoppas att internationella påtryckningar kan få Mexiko att agera på vad som hänt. 

 

Vi har också hunnit med lite vardagsliv och vi har flyttat in i vårt hus i utkanten av San Cristobal. Huset ligger på en höjd med utsikt över hela staden och vackert beläget bland stora kaktusar och på gränsen till ett skogsreservat, med trevliga grannar nära.

 

Området är lugnt och säkert och utanför huset hänger ägarnas två hundar och två katter som vaktar och håller oss sällskap. Det är kallt i de mexikanska bergen och två dagar var det regnigt och mulet och kallt också inomhus, eftersom det saknas centralvärme. Vi fick bege oss ut och hugga ved och tända i den öppna spisen och dricka te för att hålla värmen. 

 

 
Igår träffade jag min handledare i fält på ett universitet i San Cristobal. En väldigt trevlig och aktiv kvinna som kommer att handleda mig i mitt fältarbete. Hon har mer än 20 års erfarenhet av zapatisernas organisering och kvinnor i zapatiströrelsen. Tillsammans diskuterade vi olika upplägg för min studie och hur jag ska kunna gå tillväga för att komma in i zapatistorterna och få människor att vilja prata med mig. Hon föreslog att jag borde lära mig en del Tzotsil, som är ett av urfolksspråken inom Zapatiströrelsen. Gärna sa jag. Jag fick också en del studiematerial att läsa in mig på och hon visade mig biblioteket. Nu känner jag mig peppad att komma igång och sätta tänderna i min studie och lite fältarbete!