saragartner.blogg.se

Äntligen har vi hittat ett ställe att bo på permanent. Att hitta boende här har verkligen vart tufft. Jag är nog glad att jag inte visste hur svårt det var innan vi reste hit. Efter att ha bott i Bronx i 8 dagar och försökt boka oss till ett annat Airbnb, fick vi nej med kort varsel och stod bostadslösa framemot helgen. Vi ringde till alla hostel vi kunde hitta och allt var fullbokat. Det kändes som att sista alternativet var att sova under Brooklyn Bridge där ett tag.

Tillsist hittade vi ett rum över helgen på YMCA West på Manhattan. Vi lämnade Bronx med alla stora resväskor i en taxi och vinkade hejdå för en liten stund.

På YMCA checkade vi in i ett litet cellliknande rum med illaluktande heltäckningsmattor och fläckiga väggar. Inte nudda golv blev lite av en strategi för helgen. När städerskan knackade på visade det sig att hon inte pratade någon engelska, men spanska. Vi lyckades charma henne och som tack lämnade hon en flaska mattrengöringsmedel i en sprayflaska till oss över helgen. Det var vi evigt tacksamma för. 

Därefter flyttade vi tillbaka till Bronx för tre veckor. Under tiden gick varje eftermiddag åt till att ringa på lediga rum, åka och titta på rum och maila och ringa alla typer av värdar utan något napp.

 

Tills Rommel en dag via sin konstskola fick kontakt med en halvfinsk kvinna som är ordförande i en konstförening. Hon lade upp en annons på deras hemsida om att vi sökte bostad. En dag mailade en kvinna som är en Brooklynbaserad konstnär och frågade om vi var intresserade av att hyra hennes studiolägenhet i Greenwich Village. Vi åkte dit och kom in i en liten studiolägenhet med eget kök och badrum på 6e våningen i ett konstnärsresidens mitt i Greenwich. Byggnaden har varit hem för konstnärer och deras familjer sedan 1960 då det gjordes om från att ha varit en radio- och telegrafbyggnad till lägenheter och studios för att stötta NYbaserade konstnärer. Då var Greenwich ett nedgånget område, men under de senaste decennierna har området blivit trendigt med nya byggnader och hyror som skjutit i höjden. Men konstnärsresidenset är sig likt. I bottenvåningen finns galleri och studios och reception. Till och med gemensam tvättstuga och återvinningsstation finns i källaren. Kötiden till lägenheter här är vanligtvis minst 10 år, men vår värd skulle göra en större operation och för att klara kostnaderna ville hon hyra ut sin studio tills årsskiftet. Kostnader för sjukvård är ett helt annat kapitel här; men en vän berättade att på kvittot ifrån en operation han gjort stod alla priserna för ingreppet specificerade; plåster, saft och kex, bandage, bedövning, syrgas med mera. Varenda tillbehör kostade extra. Utan sjukförsäkring kan man behöva lägga flera tusentals dollar på sjukvård. Min vän berättade att OBAMAcare istället gjort det möjligt att betala upp till max 3000 dollar, och sedan kickar sjukförsäkringen igång och täcker resten.   

 

Efter att vår hyresvärd sett Rommels konst ( för er som inte vart och sett hans mural gör det, den är otrolig: http://folketshusgoteborg.se/nyheter/konst-pagar/  )

och kollat av våra referenser skrev vi på kontraktet och flyttade in för drygt två veckor sedan. Lättnaden över att ha en egen vrå i denna intensiva staden är obeskrivlig. Äntligen kan man dricka sitt morgonkaffe hemma och laga god middag och stanna hemma i lugn och ro en stund och återhämta sig ifrån pulsen här. I hissen möter vi trevliga både yngre och äldre konstnärer, mestadels äldre kvinnor. Saker som att handla på sitt lokala supermarket runt hörnet och ta bussen varje morgon ett kvarter bort gör att man trivs och skapar sig en vardag med rutiner.

 

Utsikt från fönstret:

 Efter Klimatmarchen (mitt förra inlägg) vaknade jag nästan utan röst och med rejält halsont inför volontärandet med journalisterna. Jag gick ändå upp vid 5 på morgonen och fyllde mig själv med tabletter och kaffe och åkte till FN för att tillsammans med Frank (en annan av praktikanterna på min avdelning) volontära för World conference of Indigenous peoples. Vår uppgift var att stå i solen med en skylt och visa vägen, enligt instruktionerna bara peka deltagarna raka vägen vidare mot Konferensbyggnaden under tre timmar. Enkelt tänkte jag även om svetten rann längsmed ryggen. Jag fick mig en trevlig pratstund med en samisk kvinna ifrån Nordnorge en stund i början. Dock visade det sig att på grund av ombyggnationer så stämde inte instruktionerna vi fått. Många urfolk kom tillbaka arga över att vi skickat dem fel och att man inte kunde komma in i Generalförsamlingen ifrån Konferensbyggnaden. Jag ringde vår chef för att reda ut det, men han hade stängt av telefonen. Där stod vi inför en grupp allt argare urfolk som inte kunde hitta vägen till Generalförsamlingen. Tillsammans med säkerhetsvakterna försökte Frank och jag att reda ut det. Lite svettigt, men efter en del undersökande kunde vi få reda på vilka som hade pass för att gå via vilken trappa eller hiss via de olika byggnaderna. Vi fick också hjälp av en del erfarna cherokees som redan var välbekanta med vägen och vart där 8 år i rad, så allt löste sig fint. FN byggnaderna med ombyggnationerna är verkligen en stor labyrint att hitta i. 

På eftermiddagen började journalister ifrån olika internationella media att strömma till byggnaden för att bevaka Generalförsamlingens öppnande och vårt arbete att eskortera dem startade. Jag hann med att eskortera en grupp ifrån BBC till Generalförsamlingen, en man ifrån statlig media i Kongo till Ekonomiska och Sociala Rådet och några journalister ifrån Sydafrika med flera. Sen slog febern till och dimman lade sig över mig. Det var bara att dra mig hemåt och krypa in i mitt bo resten av veckan, med hög feber och hosta. Tråkigt att missa så spännande dagar, men inget att göra åt.

 

Nu har hostan precis släppt och jag har hunnit vara tillbaka på min avdelning en vecka. Praktiken är intressant och jag får lära mig mycket och har många trevliga kollegor och en bra handledare. Vi har också sen senaste inlägget hunnit njuta av en del riktigt god mat här såklart.

 

I fredags blev det etiopiskt i våra hemkvarter, supergott med injerabröd och goda och starka kött- och grönsaksröror.

Och Ramen, nudelsoppa får man bara inte missa.